Just me

Idag fick jag känna på vad som kan vara den bittra verkligheten..och det var otroligt frustrerande! Har under förmiddagen varit på föreläsning om åtgärdsprogram vilket var som alltid intressant. För min del hade vi detta under förra vårterminen så det blev mer som repetition, vilket var nyttigt. Aldrig fel att färska upp minnet. Efter föreläsningen fick vi sätta oss i tvärgrupper med ett angivet fall som vi skulle skriva ett åtgärdsprogram för. Utifrån vad jag kom ihåg sedan sist och det föreläsaren sagt idag försökte jag föra fram hur man kan göra, hur det är tänkt. Responsen jag fick var mindre roligt. Mina tankar, ord och idéer slogs ner av flera, och jag mötte en tråkig attityd från flera, suck och stön och det klassiska "gud va svårt det här är" eller "ska jag verkligen göra så här" eller "hur ska jag hinna med detta i praktiken" osv osv. Jag förstår att det är svårt och nytt men om jag har "den" inställningen till mina elever när jag försöker hitta källan till det eleven behöver hjälp med, kommer vi inte att komma någonstans, för då är ju jag inte villig att gräva vidare för att komma åt kärnan. Ser jag saker och ting som besvärliga inför eleverna så färgas det ju av, det är ialla fall min tanke. Mycket av det motstånd jag mötte kan jag tyvärr känna kom från det faktum att jag presenterade mig som lärarstudent och inte lärare. Redan där hamnade jag i lägre rang hos en del kunde jag känna av. Riktigt riktigt tråkigt och frustrerande. Ska det vara så här när man kommer ut sedan i sitt kommande arbetslag och arbetsplats? Hoppas verkligen inte det!! Vad ger vi då för förutsättningar för lärande och utveckling för våra elever?

Den här förmiddagen gav mig verkligen en tankeställare och jag tror inte att den här diskussionen kommer att sluta här. Nåväl nu har jag fått skriva av mig och jag hoppas jag kan slippa frustrationen lite granna. Ska strax bege mig till Fredrik och göra första observationen för examensarbete..hoppas på ett bra pass!!